KarinmedK

Men ack så fel man kan ha.

Att bestämma sig för vad man vill göra resten av livet när man är 15 år och ska välja gymnasieytbildning, det är nästintill omöjligt. Men när man är 23 år då, borde man veta då?? Jag ångrar ingenting av dom val jag har gjort tidigare och är nöjd med den prestation jag har åstakommit. Jag älskade att dansa därför började jag som dansare på gymnasiet och jag hade ett jätte kul första år där, sen blev det ju hästar för hela slanten och jag tog mig ju dit jag ville, till toppen av svenska eliten liksom! Insåg ju såklart att en utbildning var nödvändig och när jag valde att hoppa på lastbilsutbildningen så brann jag verkligen för det och det går nog inte att ta miste på när man ser betygen från dom tre åren, har aldrig haft så bra betyg och tyckt att skolan varit så rolig.
Sen ut i arbetslivet, jag har alltid varit en liten arbetsmyra och tycker om att jobba. Men där någonstans blev allt så fel, jag borde nog tänkt efter lite innan jag började ta ut mig fullständigt med långa tunga arbetspass och nästan ett halvår med bara nattpass. Jag borde kanske ha börjat lite lugnare, men det är ju inte jag.... jag är ju den som vill göra bra ifrån mig och som inte säger nej i första taget. Det finns så många men och borde och jag tror att när man väl inser det, då börjar man förstå sig själv.
För mig var det tydligen nördvändigt att behöva gå ända ner i botten innan jag kunde lära mig att förstå hur jag egentligen fungerar, jag är ju inte den där självständiga tjejen som klarar allt. Men, jag är tjejen som som kämpar och inte ger upp jag tror på mig själv och jag kan ta mig igenom det mesta.
 Hur lång tid tor ni det tog innan jag insåg själv att jag är den tjejen som tror såååå mycket på sig själv??? Svaret, det tog minst 23år och än finns det dagar då jag inte kan hitta henne alls.
En ska som jag är helt säker på, det är att utan vänner och familj klarar man sig inte långt. Kärlek är det bästa som finns och alla har nog någon som älskar en innerst inne. Jag vet att jag har många =) och det är ni som ska ta åt er mycke ära av det jag skrivit om här idag, det är ni som fått mig att kämpa på olika sätt, det är ni som har fått mig att le när botten har varit nådd och det är ni som är starka nog att säga ifrån när jag inte kan själv. TACK! ni är guld värda!

Idag mår jag hyffsat bra, jag jobbar på det iallafall och det är väl det som räknas?

Gårdagen: Fick ju tid hos läkaren vid 11:00 och åkte dit, jag var spännd och lite nervös och har jätte vårt att prata med läkaren, fick inte alls ur mig det jag ville säga det tog liksom bara stopp =( Blev sjukskriven för i två veckor för att jag börjat få så fruktansvärt ont i ryggen och inte sover ordentligt på nätterna. Självklart blev jag arg ledsen och besviken på mig själv när jag kom ut därifrån, varför ska jag ha så svårt för att säga att jag faktiskt inte alls mår bra psykist? Jag åkte direkt till mamma och hann inte innanför dörren förren det brast, jag grät och grät det fanns inge stopp. Stannade hos mamma hela dagen och vi gjorde inge annat än bara pratade och tröstade. Jag ryckte upp mig lite grann och åkte hem, gjorde hemmagjort pizza när Rickard kom hem och så pratade jag med honom om dagen och han förstod mig jätte bra. Han sa att huvudsaken är att jag mår bra, jag älskar ju er sa han sen. Går alltid en liten pirr genom kroppen när han säger så, det är inte bara mig längre det är ju den lill* med. resten av kvällen blev lugn med tv och popcorn.

Idag har jag inte hunnit med så mycket än, Rickard släppte in Sally imorse när han åkte så hon har väl typ besvärat mig med att jama hela morgonen, klockan sju orkade jag inte med det längre så då gick jag upp och släppte ut henne.

Irreterande mjau katt, men hon är fin ändå, Våran Sally!
Tog en lång frukost och sen ringde jag Ingela (barnmorskan) och berättade om gårdagen, hon sa att hon ville att jag skulle ringa sjukgymnasten ang ryggen och att jag skulle ringa henne igen nästa vecka så ska dom försöka hjälpa mig igenom det här med jobbet och allt. Hon sa att jag skulle föröska  släppa allt dom här två veckorna som jag är sjukskriven och slappna av, det är lättare sagt än gjort men jag ska försöka. Finns ju inte så mycket mer dom kan göra just nu när jag ändå är sjukskriven och jag måste ju säga till läkaren precis så som jag känner, men det är också lättare sagt än gjort.
Om en och en halv timme kommer Hovis och skor om Highness, sen ska jag städa lite här hemma, åka ner och handla lite mjölk å sånt till pannkakorna jag ska göra. Sen ikväll kommer veterinären och ska besiktiga Highness inför hennes flytt på lördag, hoppas allt går bra och att hon är frisk å kry.
Imorgon blir det att ringa sjukgymnasten dirket på möra sen lite fix här hemma. Ska försöka komma iväg till karlskoga med och hämta lite ljust hos Margita.

Lång läsning idag hoppas ni orkade med allt. puss puss!