KarinmedK

inatt har tankarna flugit iväg...

vaknade inatt och kunde inte somna om,då kom verkligheten smygande...
Låg där och mös, kände bebisen sparka lite, och jag tänkte på hur den skulle se ut, och vilka saker jag ska börja inhandla snart.
Blir det en kille eller en liten tjej.
Låg och längtade efter att få snosa bebis, byta blöja, mata och pyssla.

Då kom jag plötsligt tanken, det här är ju verkligen sant!
Det kommer verkligen att komma en liten bebis och det finns INGEN återvändo!
Hjälp!!!!
Men okej, bebis är ju mysigt...
Men den kommer inte att vara liten och gosig föralltid!
Hjälp!!! (igen)
H*n kommer att bli större, det är ju för 17 en ny människa!
(kände hur en svallvåg av ångest  känslor flög genom kroppen)

Kommer jag verkligen att klara av det här

Låg och tänkte mig in i skräckliknande scenarier a´la SuperNanny och såg mig själv lämna en full lastad kundkorg på Willys släpande på mitt trotsigt skrikande barn.
"- Mammaaaa jag vil haaa deeeeeeenn"
Drar på dom blöta galonisarna för 5:e gången på 30 minuter eftersom pappa har matat lillen med aldeles för stark mat....

HUA!

tillbaka till verkligheten.
Tänder lampan och går upp på toaletten.

Sambon snarkar till inne i sovrummet och jag går in i garderoben och tar upp den lilla mössan som bara ligger och väntar på bebisens lilla huvud.
Blev lite sentimental (typiskt mig) och grät en skvätt för mig själv.
Känslorna var blandade med både lycka och maktlöshet, samtidigt kände jag lite sorg över att "this is it" jag är inte någon liten flicka längre...
Jag är stor nu, och det är dags att klippa navelsträngen på riktigt....

Drar en djup suck, snyter näsan, dricker lite vatten och kryper ner under täcket.
Då börjar bebisen igen... några små kickar och frivolter innan allt blir lungt...
Just då, där mittemellan dröm och verklighet kände jag att:

-Det kommer att ordna sig, det blir bra det här.